pilfen

Mitt huvud är fullt av tankar. Jag vet varken ut eller in. Jag känner mig som en hycklare. Allt jag stått för under de senaste åren faller samman. Vad ger mig rätt att "leka" med folk känslor när jag har hatat att andra gjort så mot mig? Jag har gråtit, skrikit, slagits och kämpat mig ur denna sorg som dessa svek har lett till. Men gör inte jag samma sak nu? 

Mitt sista råd från krut var "Innan du väljer den du ska spendera ditt liv med, bestäm hur du vill leva ditt liv." Men hur i helvete ska jag veta det? Hur ska jag kunna välja vad som är bra för mig när min största tröst var ett rakblad och ett golv täckt av blod? Hur ska jag veta vad som gör mig glad då allt jag levde för var vinet i min hand och tomma ord som inte gav någonting? Vem fan är jag? 

Jag dricker hälsosamt nu för tiden, det var ca 6 månader sedan jag skar mig sist, jag gör allt rätt för att gå mot rätt spår. Jag var stolt över mig själv, jag trodde att jag hade lyckats. Men mitt destruktiva beteende har bara bytt fokus. Jag letar nya sätt att såra mig på genom att sätta mig i dessa situationer. Är det kanske ett faderskomplex eller en ren illusion?

Jag försöker hålla mig stark, fortsätta ha mitt fokus på rätt saker. Jag klamrar mig fast vid det jag har kvar. Jag ser inte skillnad på drömmar och verklighet. Flera gånger per natt vaknar jag och vet inte vart jag är. Jag vet knappt om jag är vaken. Det snurrar i mitt huvud, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allting rasar och jag står ensam kvar. Vem fan är jag?

Ps: Till alla er människor som glädjs över mitt break up med Anton. (jag antar att det finns ett par stycken.) Det som finns mellan mig och Anton är inget dåligt, tvärtom. Dock så är det svårt att få en balans i ett förhållande mellan två personer som inte mår till 100% bra i psyket. Styrkan håller inte alltid hela vägen och vi båda har saker som måste klaras upp innan det går att sikta framåt. Så, det är inget att vara skadeglad över, det är liksom kanoners!